.

På morgonen den 9/7 runt 4-tiden vaknade jag, som jag brukar göra på nätterna/mornarna, av att jag var tvungen att kissa. Kände att jag hade ont i svanken men tänkte inte mer på det eftersom jag haft lite ont då och då en längre tid. Försökte somna om, och lyckades väl.. Men efter en halvtimma var jag uppe igen. Lyckades tillslut somna om och vaknade igen vid 8-tiden då jag inte kunde sova mer. Kände att det gjorde ondare och tänkte att det var lika bra att ta en dusch eftersom jag ändå inte kunde somna om.
Värken i ryggen ville inte släppa och jag kände att det strålade fram mot magen. Var lite skeptisk först och ville inte ringa upp till Falun något mer eftersom vi hela tiden blivit hemskickade. Ringde min barnmorska uppe på MVC och pratade med henne, men hon tyckte i alla fall att jag skulle ringa upp. Ringde upp till förlossningen och sa som det var. Barnmorskan där tyckte väl egentligen att vi skulle avvakta eftersom jag inte fått några värkar, men sa att vi fick komma om vi kände oss oroliga. Jag visste ju i alla fall om att jag var öppen 3 cm vid det laget då vi var upp den 7:e. Hur som helst, jag bestämde att vi skulle åka upp. Och när vi väl satt i bilen så började jag få sammandragningar så pass att jag var tvungen att andas igenom dom. Det har aldrig hänt innan.

När vi väl hade parkerat bilen och kommit fram så körde dom en CTG-kurva som vi fått göra flera gånger vid det laget. Värkarna var inte så starka då, och dom kändes mindre. Men när barnmorskan undersökte mig förvånades vi över det faktum att jag var öppen hela 8 cm. 8 CM! Hur sjutton gick det till? Jag har ju knappt märkt av det... har bara haft lite ont i ryggen osv. Efter undersökningen och CTGn satte vi oss och pratade lite. Klockan var vid den här tiden runt 10-tiden. Värkarna kom och gick och det var bara att andas.

När jag skulle gå på toaletten runt kvart i 11 så gick vattnet. Kände hur blött det blev och det rann ner efter benen. Klart och ofärgat. Fick byta om och sätta mig ner.

Fick in lite soppa och en glassdrink. Mums! Satt och löste lite sudoku mellan värkarna och drack saft. ^^ Efter ett tag blev värkarna lite mer kraftiga och det enda sättet jag kunde hantera dom var att andas djupt och tänka på något annat. Så där satt jag, med min glassdrink, sudoku och andades genom värkarna. Andreas var lugn hela tiden och det kändes jättebra. Han fick äran att hålla mig i handen dom gånger värkarna var jobbiga. När klockan blev runt halv 3 ville barnmorskan undersöka mig igen. Hade då inte öppnat mig något mer och hon kände att jag hade en hinna till som inte hade brustit. Hon stack hål på den och mera fostervatten kom ut. (Jag hade väldigt väldigt väldigt mycket fostervatten... ) Började känna mer i svanken och det var jobbigt att ligga ner, kunde inte heller stå. Så jag fick sitta där på min stol... Barnmorskan föreslog Sterila kvaddlar (det som jag skrivit i min förlossningsplan att jag INTE ville testa), men jag sa nej. Tackade dock ja till akupunktur. Var lite skeptisk till det men ryggvärken släppte något. Klockan hade vid det här laget blivit runt 6-tiden.

Barnmorskan kopplade in värkstimulerande dropp för att inte allt skulle dra ut på tiden. Sen när klockan blev runt halv 8 fick jag krystvärkar. Äntligen hände det något. Kroppen ändrades och det var bara att hänga på. Men då mina krystvärkar var något korta sprutade barnmorskan in droppet direkt in i blodet och då vart allt plötsligt intensivt men bebis ville ändå inte riktigt komma. Jag krystade och krystade och barnmorskan kallade på en läkare som skulle komma och förlösa med sugklocka. "Sista krystvärken nu sen måste vi nog ta sugklocka"... Doktorn var på väg. Men... jag tog i och Emil kom ut! :)


Nu har det gått en vecka och en dag, vi har kommit hem och landat.
Idag tappade Emil sin navelskrutt. ^^
Han är så himla fin!
Det är sant som dom säger, det går inte att beskriva känslan man har till sitt barn om man inte har något själv.

Jag älskar min Emil!