.

 



  

Sitter här i köket, har tänt ett ljus och surplar lite ur min kaffekopp. Emil ligger och sover, o hjärtat är iväg och bowlar. Det är roligt att det går bra för han och Fredrik i korpenlaget. (Bowljob ni vet :p) Min vän Saras fästman Tomas är bowlingspelare och jag tror att Andreas skulle börja spela med han och hans lag - lite mer seriöst. Vad roligt att Andreas hittat nåt som han inte gett honom några skador.
Först skulle han börja spela fotboll - köpte nya dojjor, utstyrsel -  och vad händer? Låret får sig en omgång efter en tidigare skada. Det var bara att lägga ner.
Sen vart det tennis. Han och Fredrik köpte bollar o åkte till rackethallen och tränade. Vad händer? Fredrik har en gammal knäskada som ger sig till känna - och nu har det kommit fram att hans knä innehåller lösa benbitar.
Ja, som ni förstår så var det bara att lägga ner med tennisen också.
Så ja, nu hoppas jag att dom där 2 karlarna kan ägna sig åt bowlingen UTAN att det ska bli några hinder!

***

Har i skrivande stund nyss lagt lite plugg åt sidan. På torsdag väntas ett semenarie om Andra Världskriget - Förintelsen --> Reservpolisbatiljonen 101.
Detta har tagit knäcken på mig! Jag ska erkänna att jag grinat till denna skoluppgift!


Reservpolisbatiljonen var utsedda medelålders män som åkte till en liten by i Polen för att skjuta judar - barn, kvinnor och åldringar! De gick ut i skogen, till stora massgravar, alldeles nakna - och blev skjutna. I en bok vi fick på historian "om detta må ni berätta" - finns bilder på dessa nakna kvinnor och barn. Någon håller i en liiiiiten bebis, en annan håller om sitt barn och är samtidigt havande. Barn.. små barn. Jag mår fruktansvärt illa av att se dessa bilder och jag vill inte läsa ur den där boken..
Bilder på små pojkar som är påväg till en gaskammare. Där ska dom klä av sig. Det beskrivs att dom springer omkring helt hysteriska i dessa gaskammare av ångest inför döden - själva utan mamma och pappa. Jag mår dåligt av att ens skriva det här och fattar inte varför jag gör det.. Vi kan bara konstatera en sak;
JÄVLA HITLER!

Ja.. det finns mycket vi lägger bakom oss själva utav den enkla anledning att vi inte klarar av det.
Jag börjar dock tillåta mig själv att visa mina känslor lite mer öppet inför mig själv. Ett exempel var här om kvällen/natten då jag vart helt inne i en tv-serie (CSI lr något liknande) där handlingen var om unga blivande mödrar som skickades till kloster där dom skulle få föda barnet och sedan lämna iväg dom. Såklart hade dom med en sådan scen och jag grips av panik inombords - och jag tillät mig gråta! Något jag känt vara lite förbjudet för mig själv.
Vi är - iallafall jag - dålig på att visa känslor och stänger mer in mig själv i vissa saker. Vill vi gråta - så ska vi gråta! För konstigt nog känns det bättre efteråt!

Nu vaknar min skrutt!

Kom ihåg att ge varandra kärlek och ta ingen förgivet - man vet aldrig när det är försent!

Love <3